Även om jag väntar förgäves så väntar jag ändå.
Väntar på att allt ska bli som då.
Då solen sken varenda dag.
Då du var mina andetag.

Då vi vandrade över stigar och berg.
Då du fanns djupt in i min benmärg.
Allt vi gjorde tillsamans fick mig att le.
När du höll min hand, det var stunder de.

Men sen en dag försvann du ur min värld.
Du slutade gå på våran livslånga färd.
Jag vill inte vandra livet utan dig.
Jag har blivit så svag sen du lämnade mig.

Men jag tänker inte ge upp livet utan strid.
Isånnafall flyger jag med änglarna och finner frid.
Men tänk om någon klipper av mina vingar.
Och dom mig ner till marken tvingar.

Vad kommer ske då?
Kommer du stå och se på.
Och skratta för du ser hur svag jag är idag.
Och det får du göra, för du är mina andetag.


Skrivet av Emilia Blomqvist.